Klätterbilder

2011-11-06T14:33:00.002+01:00

Kärlek suger

2011-10-30T11:53:00.004+01:00

Abu-direkt i motljus

2011-10-29T19:06:00.000+01:00

Kvällsdunder på Hönö

2011-10-24T15:43:00.000+01:00

Abu Garcia / Abu Direkt

2011-10-22T09:06:00.001+01:00

Jag gillar verkligen dehär problemet. Sista fotsteget är högt, man står på bra friktion och det tog ett bra tag innan jag förstod (fick beta).

Skuggor, Gömda väggen, Utby

2011-10-18T06:58:00.000+01:00

Fin kvällssol på Gömda väggen (plan-2). Om man nu hittar dit i tid vill säga.

Nudistareten

2011-10-16T09:51:00.001+01:00

Först skrattar man. Sen gråter man. Sen tänker man aldrig mer. Och gör det igen.

2011-10-13T00:30:00.000+01:00

Johan på Rocketeer, Kjuge

2011-10-11T00:30:00.000+01:00

Sista på ett tag

2011-10-09T00:30:00.000+01:00

Nu får vi nog pausa bilderna på Nä men jeppe

Krigsansikte

2011-10-07T13:12:00.000+01:00

Sommarkänsla (på Hönö)

2011-10-07T00:30:00.000+01:00

Hönö i dimma (#2)

2011-10-05T00:00:00.000+01:00

Klättring

2011-10-04T13:07:00.004+01:00

Klättring är ren glädje. Livsnjutande. En fysisk och för all del psykisk utmaning som passar den moderne människan.
En perfekt kombination av grace och styrka.

Så här låter några av de vanligaste plattityderna kring klättring.Vi vet ju alla att det är skitsnack.
Klättring är frustration, sönderslagna knogar, blödande anklar och misslyckanden.
Allting påhejat av de så kallade kamraterna. Eller ditt egna sketna humör för den delen.

Dock är ju en inställd sändarfestival också en slags festival därför bjuds nu lite film till kvällsfikat.
Ett par små klipp från senaste livsnjutardagen på Kjuge.

Mycket nöje.

Hönö i dimma

2011-10-03T21:11:00.000+01:00

.357, Plan-15

2011-10-03T06:24:00.001+01:00

Väntan på färjan (till Hönö)

2011-10-01T21:09:00.002+01:00

Via omväg runt norra Hisingen

Gissa

2011-09-30T00:01:00.003+01:00

Efter lite väl mycket efterbehandling försvann de flesta ledtrådar om vilket problem som klättras. Skall vi gissa problemet? Nej det är lite uttjatat men vi kan väl gissa om klättraren har stött på problem.

Andreas slåss med sista sluttarna på Bodytoning med Glenn, Hönö

2011-09-29T00:01:00.000+01:00

Dansk kolonialism

2011-09-28T17:18:00.002+01:00

Only Prime Conditions from Odense Boulderklub on Vimeo.

2011-09-28T06:08:00.001+01:00

Har du sett den förut?

2011-09-27T00:01:00.000+01:00

Som en homage till Ewert Ljusberg kör vi material som känns passé. Just den här gången har vi dock pyntat med en keps du definitivt aldrig sett förut.

Johan blåsfiskar sig uppför Ferdinand

2011-09-26T10:00:00.000+01:00

Fotolektion

2011-09-26T00:01:00.000+01:00

När man fotograferar finns det bra och dåligt ljus. Dåligt ljus är när det blir svårt att avgöra om klättraren har mustasch eller ej.

Liten kjugeutflykt

2011-09-24T20:51:00.005+01:00

Hon är trygg gamla Nä men Jeppe. Ola trampar loss.

Katarsis

2011-05-26T10:10:00.002+01:00

I enlighet med det gamla gaeliska uttrycket "Även en blogg i stagnation är en blogg" fortsätter vi lite på temat bild och bildskapande. Ibland måste man lyfta blicken från träcket man själv står i och hämta lite ny luft, ta ett djupt andetag innan man böjer sig ner och skyfflar vidare. Idag bjuder vi just en sådan nypa frisk luft. Som alla klätterfotografer inser behöver man vara en habil fotograf överlag för att tillföra något. Ju bättre du blir på att fota allt annat, ju bättre klätterfotograf. Därför bjuder vi idag på fotovärldens tröttaste referens: HCB

HENRI CARTIER-BRESSON - Decisive Moment, The from bt465 on Vimeo.

Ser du inte hur det här skulle kunna hjälpa dig? Då får du väl nöja dig med att njuta av bilderna och den släpiga rösten. Att den bryter på franska är ju en bonus.

Klätterbilder bjuder: Bildanalys

2011-05-24T09:39:00.008+01:00

Kritik. Att ta och ge. En balansakt som kräver sin man, eller kvinna för den delen om vi nu skall vara noga med jämställdheten. Och det skall vi ju. Att avfärda något som skräp, även om det presenteras i en humoristisk kontext är inte bara plumpt. Det är även slappt. Sen är det upp till var och en att leverera kritik så som de anser lämpligt. Givetvis är ju även kritiken öppen för kritik. Tillräckligt meta för alla?

Givetvis tar Klätterbilder sitt sociala ansvar och ger ett fint exempel på hur kritik, i det här fallet bildanalys, kan presenteras. En kandidat behövs. På bloggen Qualitetsblog uppmanas vi att "So go ahead, disect this shot, its to your own advantage!"

Don't mind if I do.

Vi börjar från början. Ljus.
Det är inget lätt ljus att jobba med. Solen står i ryggen på klättraren och lyser dessutom upp hela väggen ovanför den samma. Som de flesta västerlänningar läser vi bilden från vänster till höger, ljuset leder oss in mot centrum av bilden och det första blickfånget: klättrarens ansikte. Där möts vi av mörker. Mörker i en bild fungerar, som de flesta känner till, som en vägg. När blicken stöter på mörker hejdas den och letar åt ett nytt håll. Ingen slump att vinjettering har blivit ett så populärt drag för att låsa fast betraktarens blick i en bild. Det finns inget att hämta i mörkret så blicken rör sig vidare mot den stora ljusa ytan övanför klättraren. Inte heller här syns något som håller kvar blicken och efter ytterligare letande hamnar vi slutligen i det andra blickfånget: det stora greppet nere till höger i bild.

Komposition.
En bild med räta linjer skapar lugn. Här går alla linjer i lodrät riktning, vilket ger en harmonisk stämning. Att dessutom centrera blickfånget (klättrarens huvud) exakt mitt i bilden ökar känslan av lugn och balans. Perspektivet som kommer av att fotografen hänger nästan i jämnhöjd med klättaren gör att höjdkänslan tyvärr förloras eftersom enda stället vi kan skymta mark är ett mindre parti nere till vänster och vinkeln gör det svårt att avgöra om klättraren befinner sig högt upp eller endast ett par,få meter över mark.

Sammanfattningsvis ger inte bilden oss så mycket att arbeta med. Det är en lugn, harmonisk bild, framförallt utifrån komposition. Klättraren är mitt i ett move men vi får ingen direkt information om karaktären på movet. Vi kan inte urskilja klättrarens ansikte, stegen som klättraren ser på skyms av fötterna och det enda vi har att gå på är standplatshyllan som höger hand vilar på. Det vi kan gissa oss till från bilden är att det är ett move, vilket som helst på en repled.

Är det en dålig bild? Det är en svår och känslig fråga. Det kommer an på vad som var fotografens ambition. Om det var att visa en klättrare i ett kritiskt, utsatt och pressat läge så är den om inte annat misslyckad. Var ambitionen att visa en lugn harmonisk klättrare i vad som ser ut att vara ett move, vilket som helst är det en lyckad bild. För betraktaren i det här fallet är det mest en oengagerande bild.

Petit bourgeois

2011-05-23T11:45:00.004+01:00

Det här var lite intressant.

Frågan man omedelbart ställer sig: ironi? Visst ironin har i de bredare, yngre lagren av befolkningen kanske tappat något av sin tjusning. Det är väl ingen som inbillar sig att det är den drivande kraften inom humor längre. Den gör små bejublade framträdande här och där likt en gammal Lindemansketch som bara går att uppskatta om man använder kateter och inte längre har kvar sina naturliga tänder. Men ändå. En del använder den fortfarande. Basera ett helt inlägg på ironi? Kanske. Inte otänkbart, inte alls. Men troligt?

Kan det, håll i hatten, vara på allvar? Kan det vara för bra för att vara sant? Kan det vara så att det faktiskt är en riktig rådiss av en av grundvalarna i svensk klätterbloggning? Säger Boye verkligen att här killar, här skall ni få se hur det skall göras? Finns det en minimal chans att det är det totala storhetsvansinnet som exploderar i den så vänliga och försiktiga klättervärlden, givet att man räknar bort anonyma förstås. Att man dessutom ger sig på Climbingpics som ingen normalt funtad människa kan säga något illa om. Klättersveriges intensivaste feelgoodblogg som manifesterar det som många klättrare tappar längs med vägen: Glädje.

Att kritiken dessutom består i att kvaliten på materialet är för lågt och att Boye skall förklara hur man gör. Jag sätter nästan min dubbla latte macchiato i halsen i en attack av bubblande tonårsfnitter. Kissar på mig av skratt i mina Acnechinos.

En stilla tanke, borde man inte själv ta ganska krämiga bilder innan man pissar på någon annans? Eller rättare sagt behöver man pissa på någon annan om man tar krämiga bilder?

Så en rad handfasta tips. Vi går inte igenom alla. Givetvis inte. En snabb skummning och vi fastnar för: Tredjedelsregeln. Finns det en enda vettig fotograf som behöver tänka på den? Titta i sökaren, gillar du vad du ser: tryck av. Det är den enda regel du behöver. Fota det du själv vill se, troligtvis finns det fler som delar din smak. Om inte så är det de som har dålig smak och inte du. Skall du bygga upp ditt fotograferande på regler kommer du inte långt. En blyröv fotad enligt tredjedelsregeln är fortfarande en blyröv. Ingen vill se den oavsett hur välkomponerad den är.

Vart leder det här resonemanget då? Ingen vart som vanligt. Jag hoppas innerligt att det är på allvar. Inlägget allstå. Så jag kan dra av min slutkläm.

Climbingpics för mig är själva definitionen av vad en klätterblogg bör vara. Inget teoretiseande, ingen prestationsångest, ingen von obenattityd. Ren klätterglädje destillerad till bilder och för all del videos. Den andan genomsyrar materialet. Jag blir aldrig så sugen på att klättra som när jag läser just Climbingpics för den bilden de förmedlar av klättring är just vad klättring är för mig när det är som bäst. Om de följer gängse fotolagar? Vem bryr sig, att fokusera på det är som att ställa sig upp i en Dylan Moran-monolog och beklaga sig över att han inte knutit skosnörena likadant.

Så slutligen en snabb lektion om klätterbloggande:

1) Producera material som är värt ett skit, om det så är bild,video eller text.
2) Publicera det.
3) Inse att någon annan alltid är bättre. Försök slå dem, var nöjd om du lyckas.
4) Behöver du säga att du lyckats har du misslyckats.

Radhusbeef

2011-02-11T09:17:00.002+01:00

Connoisseur, en person med betydande bildning eller kunnande, framförallt inom konsten. Alternativt en person som gärna läser tidningar som frontar Peder Lamm som chefredaktör.

På temat connoisseur skall vi idag peta lite i den bajskorv som är Stockholmsbouldering. Peta ut de där morotsfärgade bitarna som nästan ser okej ut för en ny vända genom systemet. För bara för att det ser ut som, luktar som och smakar som bajs behöver det ju faktiskt inte vara dåligt. Listor är ju alltid kul och den här tiden på året då våren börjar närma sig, även om barmark och plus fem är lite för tidigt på säsongen för undertecknad, så kan man ju sätta upp lite mål. Idag skall vi lista de fem finaste problemen i Stockholm utifrån det enda som egentligen betyder något: läge.

1) Specialized. Bergparksblocket.

Pittoreskt beläget uppe på den lilla höjden som inte bara bjuder vy över de omgivande medelklassförorterna utan dessutom förtjänstfullt tillhandahåller tjänsten vändplan till alla Webergrillande Volovägare som bor ungefär två och en halv meter från din padda. Blocket i sig är en skimrande hägring i alggrön avgashinna, smek dess mjuka sten och känn kompakt smuts på fingertopparna. Glöm inte en rejäl borste för den här godingen. Eftersändning sker på annat håll om du inte tar med skjorta och v-ringad i väskan.

2) Valfritt problem, Brommaplan.

Gillar du kisslukt? Vill du åka tunnelbana med din padda? Då är Brommaplan något för dig. Perfekt spot om du gärna korsbefruktar motorvägsdunge och bouldering.

3) Houdini. Långholmen.

En förmiddag på Långholmen bjuder inte bara bouldering utan dessutom möjligheten att bli stjärna för ett gäng dagisungar med RS-virus tatuerat i pannan. Ta gärna kisspaus på höjden bakom blocket för att se rakt in i värdshusets konferensavdelning. Vid halv tio serveras kaffe och det garanterar dig maxpublik.

4) Valfritt problem, Orminge.

Det ligger också i en jävla förort. Vägg är det dessutom.

5) Nockeby 2

Slut ögonen och ställ dig vid sidan om all träbråte i landingen. Känn mossan mot fötterna och stick fingrarna i öronen för att stänga ute trafikljuden. Visst känns det som skog? Nästan va? Stick näsan i armhålan också. Nu är det väl skog? Eller? Ta med en tam ekorre och låt den klättra på dig. Skit samma det blir nog inte skog ändå.

Summa sumarum. Klättring i huvudstaden bjuder på en hel del fina problem men vad gör det egentligen när allt ligger så sjukt trist? Att Stockholmsklättrarna är ena flitiga resenärer förvånar nog ingen. All heder till den entusiasm som man lyckas piska upp men jag skulle ljuga om jag sa att jag saknade den. Uppsalaklättring dock... nu snackar vi. Ge mig en Fockstagren i ögat vilken dag som helst.

2010-09-08T17:07:00.000+01:00

2010-08-07T10:31:00.001+01:00

Folkbildning

2010-07-02T09:34:00.008+01:00

Klockan visar högsommarvärme och plötsligt inser jag att den för säsongen typiska kulturgärningen fortfarande inte utförts. Skammen sköljer kräftröd över bloggen likt en optimistisk men i efterhand uppenbart katastrofal solskyddsfaktor-5-bränna. Det enda botemedlet är givetvis en svalkande,fuktgivande dos litteratur med efterföljande musiktips.

Det är få förunnat att med så vacker, skir prosa förmedla den intensiva mängd smuts som slår över en i våg efter våg när man läser Sara Stridsbergs Darling River.

Snusk sa nazisterna och lyssnade på Wagners senaste en gång till. Snyggt med sjömansdräkt sa Stil i P1. Lite större än så säger jag.

När ni nu överdoserat på vuxenvärldens rovdrift på barnet och ligger utslagna i favoritångestposen på soffan stilla övervägande hur stor ansträngning det egentligen är att få antidepressiva utskrivna eller om man kan gå emo som trettioplus. Då precis då är det lagom att sätta på Maximilian Heckers senaste. Själsligt balsam och sakta klarnar det att man kanske helt enkelt skall gå ut och kasta frisbee och stryka den där Bokusbeställningen av Nabokovs klassiker.

De som gillar Fleet foxes kanske kan gilla Stornoways Beachcombers Windowsill också.

Slam of the week

2010-07-01T07:07:00.002+01:00

Ola har en kamera. Kameran kan ta väldigt många bilder per sekund vilket skapar en illusion av rörelse. Nedan ges ett smakprov. Ett lite bättre och ett ganska mycket sämre försök på Forza.

No posers were harmed during the making of this movie.

Sommarlov

2010-07-01T00:01:00.000+01:00

Ola kör den gamla nationalsocialistbetan på Hajfena

Sommarlov

2010-06-30T00:01:00.001+01:00

Johan ger sig på den (o)angenäma uppgiften att klättra Flaming star i 25 gradig värme. Aldrig har gnälla-på-friktion-förbudet varit närmare att brytas.

Sommarlov

2010-06-29T06:42:00.003+01:00

Jag har sett snubbar i Fontan göra det här utan händer. Ola bestämmer sig dock för att åtminstone använda höger arm.

When in Rome...

2010-06-19T00:01:00.001+01:00

...eller kanske inte i Rom men when in sektor H-9 så måste man ju bara klämma lite på enmovesundret Lithium. Startkrimpen börjar kännas ganska stor, risken är överhängande att det blir sommarens följetong.

BrB

2010-06-18T00:01:00.001+01:00

"I miss the 90's" står det i kommentarerna under YT-klippet som med dystopisk ljussättning förmedlar The Chemical Brothers gamla hit Block Rockin' Beats. Om det är Schyffert som gömmer sig bakom signaturen octavelu79 är oklart men kanske osannolikt.

Problemet i sig, det vill säga Kjugeproblemet Block Rockin' Beats är bättre än låten. Bättre än hur bra låten var då den var bra. För då var den ju nästan lika bra som Fat Boy Slims material. Nästan.

Efter att ha legat fläkt över blocket i århundradets avlåsningsmaraton efterlyser nu Klätterbilder desperat finbeta. Hög häl till höger var på modet senast det begav sig men när man låst av så att armågen passerat över handen ropar i alla fall jag: "Men vafan" med utdraget andra A.

Sommartider

2010-06-17T00:01:00.000+01:00

Äntligen sommar. Solen pressar sig mot dig med hela sin tyngd från en koboltblå himmel. Den obligatoriska wifebeatern är på och det är brant klättring som gäller. Problemet heter Adamantium och bjuder på ett av de skönaste cruxmoven för säsongen.

Appropå det...

2010-06-14T09:42:00.004+01:00

Så har slutligen hemligheten bakom Ondras freakskills kommit ut. År efter år med klättring? Skulle inte tro det, snarare att händerna är dubbelt så stora som huvudet. När du själv skall leta krimp ligger de tjeckiska sugklockorna som en manet över hela formationen.

Vidvinkel gone bad. Bild från Clim4fun.cz

Nästa steg i avelsprogrammet blir att få in lite mer apindex.

På onsdag är det äntligen dags för lite Kjuge igen. Den snitslade banan i huvudet blir längre och längre...

Stängning

2010-06-08T16:21:00.005+01:00

Du hänger i dörröppningen till garderoben. Blicken stirrar tomt i väggen mittemot. Det är tyst i lägenheten så när som på det halvkvävda skvalet från laptopen som spelar upp ytterligare ett avsnitt av Babel du lämnat mitt i. Göran Greider viker ut sig om hurvida lyriken har en betydande roll i dagens svenska samhälle. Det verkar sluta med förlust för lyriken.

Krimparnas tunna kant äter sig in mot benet. Du sluter ögonen. Kroppen svänger lojt mellan dörrposterna. Fram och tillbaka i korta pendelrörelser, sällsam frukt, precis som i sången. Du förundras över att det är det här din klättring degenererat till. Nog för att den närbelägna väggen inte kan mäta sig med stadens motsvarande, men ändå.

Kanske borde du skriva något om senaste klätterdagen. Förklara tjusningen i att klara problem som alla andra redan har klättrat otaliga gånger. Den upprymda känslan som drabbar dig när du inser att du uppfunnit hjulet ännu en gång. Kanske skulle du lägga upp en bild, om du bara hade tagit någon. Kanske kan du ta en på vad som helst, låta bilden leda dig in på intressanta anekdoter kring klättring. Kanske.

Kanske skulle du ge dig in i en spännande graddebatt, nedgradera något soft bara för att peta lite på självkänslan hos dem som bär scorecardet som ett hjärta på ärmen. Men vem är du att säga? Bara för att du hängt på surkrimpar hela våren kanske du inte har så mycket att tillföra.

Kanske skulle du skylla på värmen, den tjocka tunga filten som rullar över dig, den flegmatiska känslan du drar runt med fast du vet att det kan vara precis lika kul att klättra på lätta problem i solen, kanske roligare till och med än att sitta med stelfrusna fingrar och fundera på hur många försök du har kvar på ditt projekt innan huden ryker.

Kanske skall du bara säga att det är sommarlov, sommarstängt. Kanske skall du inte ens förklara dig.

Tag två betala för en!

2010-06-01T00:01:00.000+01:00

Likt en gammal revyartist som desperat försöker kränga DVD:er genom att fylla ut med opublicerat material, det vill säga sådant som var för dåligt för att ta med första gången, försöker Klätterbilder hålla lågan brinnande.

Nedan ses medarbetaren Johan bekvämt utsträckt längs med Lapin ou Canard.

OPC

2010-05-31T17:03:00.002+01:00

OPC har varit ute och luftat latsen igen. Chironico den här gången och sin vana trogen bjuder de oss skrikande internethorder på lite rörliga bilder. Grymt soundtrack som vanligt, var annars hittar man The Cure och She & Him?

Räddningsaktionen på en av urtoppningarna är filmens höjdpunkt och återigen har jag bestämt mig för att aldrig prova Caspersens arete.

La Voie Michaud

2010-05-30T16:19:00.007+01:00

Vidare på Font. Eftersom jag inte vet vad det heter kan vi väl köra Fjällsportkonceptet och gissa problemet.

Nostalgi

2010-05-30T07:43:00.002+01:00

Efter att ha sett om Between the trees blev fontansuget så stort att jag blev tvungen att skaka fram någon gammal refuserad och pynta den lite.

Magnus har en kärleksaffär med Jet Set.

Kliché

2010-05-22T08:42:00.002+01:00

Alla filmkonnässörer vet att seriemördare gillar klassisk musik. Så fort Adagio ljuder till ansikte i helbild så har man förstått vem man skall passa sig för.

Men vad och hur tränar psykopaten? Klättring är det självklara svaret och när man styckat alla i boulderpossen är det campus som gäller.

Vad säger ni, skulle ni hjälpa den här killen med att få in soffan i hans van?

Men det är klart, Für Elise tyder ju på att han kanske skulle bjuda på en ganska ok död. Strypning kanske.

Tyngd

2010-05-18T00:01:00.001+01:00

Det gäller att erbjuda den position där röven känns som absolut tyngst. Pinocchio gör sitt bästa för att vara till lags.

Gubbcirkel

2010-05-17T00:01:00.003+01:00

Flaming Star. Alla är överens om max 6b+

Monolith

2010-05-14T00:01:00.002+01:00

Och till Göteborgsläsarna bjuder vi på lite Oldsbergmaterial: Monolith, ett fängslande problem.

Gubbcirkel

2010-05-13T00:01:00.001+01:00

Perssons dyno. Johan dunkar.

Pinocchio

2010-05-12T00:01:00.002+01:00

Svingstart är ett inte helt självklart sätt att starta problem. Pinocchio bjuder goda möjligheter att slå rekord i fula misslyckanden.

Monolith

2010-05-11T00:01:00.000+01:00

Visst det är en klassiker. Men är det någon som gillar problemet egentligen?

Ungdomlig fräschör

2010-05-10T00:01:00.001+01:00

Eftersom Klätterbilder inte vill tappa sina yngre läsare kommer här en bild på ett lite ogubbigare problem. Byxorna är dessutom ungdomligt låga vilket blottar kalsongerna på ett 20-nånting sätt. Problemet är Monaro som får fyra sneda kepsar.

Paus

2010-05-08T00:01:00.000+01:00

Färdigklättrat för stunden. På återseende!

Gubbcirkel

2010-05-07T00:01:00.001+01:00

Johan tittar efter om någon möjligtvis råkat lämna lite självförtroende ovanpå Mocca.

Gubbcirkel

2010-05-06T00:01:00.000+01:00

Dumbo erbjuder skön klättring på stora grepp. Ett måste för den otekniska.

Gubbcirkel

2010-05-05T00:01:00.000+01:00

Försök till ungdomligt fotsläpp på Barnvakten. Det knakar i ljumskarna och ömmar i anklarna.
Vissa pluspoäng utdelas för det faktum att underarm tenderar att se större ut än överarm.

Gubbcirkel

2010-05-04T00:01:00.001+01:00

När man inte känner sig som en ungdom längre och det gamla 38-årig AD-kille i för trånga jeans känns malplacé så är det bara att hänge sig åt åldrandet. Detta görs bäst genom en gubbcirkel. Lätta men fina problem klättras med endast elegans som mål. Svårare än det låter.

Ovan försöker Johan hålla fotsläpp och dålig bodytension i schack på Clark Kent.

Vägval

2010-04-29T00:01:00.001+01:00

Då är ju frågan: Går man höger för den softa ticken eller vänster för den roliga?
Mojo/Trollmoj, inget jag rekommenderar med stort R men om man har vägarna förbi.

Dumbo

2010-04-27T08:22:00.003+01:00

Klätterbilder är kompisen som alltid har lite fulbeta att bjuda på.

Brüno goes climbing

2010-04-23T10:08:00.002+01:00

Alltså inte Bruno utan Brüno. Det är okej med lyteskomik. Lite lyteskomik är okej. Någon gång då och då...

Personlig favorit är den brölande, halvnakna duon som kramar om varandra på det där underbart homoerotiska sättet som man bara kan göra inom kraftsporter utan att någon känner sig obekväm.

Klätterbilder i labbet

2010-04-16T12:02:00.005+01:00

Vetenskapen och klättringen möts allt oftare. Likt fumliga tonåringar, osäkra på hur, blinda inför vad men känslostormande kring varför, slutar det allt för ofta med att käkarna måste bändas isär med tandställningar gnisslande medan finniga kinder fläckas av den bittra gråt som den oerfarne väter sitt nederlag med. Klätterbilder drar sitt strå till den stinkande stacken av fakta. Fakta som utan undantag är sprungen ur den vetenskapliga skola som George W patenterade: Magkänslan.

Magkänslan säger att all klätterträning kan ersättas med en fingerbräda.

Försökkaninen är undertecknad ,inget jäv här inte, och försöket är som följer:
Efter stationering i provinsen utan tillgång till adekvat träning har all form av klätterträning utförts på fingerbräda. Varierande övningar förvisso men alla med den gemensama nämnare att fötterna inte används. Tid som avsatts till idiotträning: tre månader.

Efter tre månader har försökskaninen plockats ut ur sin gaderob och placerats på Kjuge. Snitslad bana kring Caféblocket påbörjas.
Utan förvåning konstateras att fotarbetet blivit något lidande. Elefant i porslinsaffär beskriver tydligast känslan. Kompenseras lite av att alla grepp känns som juggar. Det man förlorar på karusellerna tar man igen på gungorna så att säga. Alla problem som kräver någon slags teknik är omöjliga (Gastonareten), medan moderna nyp,dra,fånga knäcks likt spröda kvistar (Mojo). Insatserna ökas något (Pinocchio) med problem som fick de sista desperata försöken innan vintern kom. De tidigare något bökiga moves känns plötsligt ganska lätta och om inte fötterna åkt ett par gånger i slutmovet så skulle framgången vara ett faktum.

Om man tillåter sig att skylla på premiärfötter, ett känt begrepp bland säsongare, så skulle tesen hålla. Fingerbräda räcker till att inte bara bibehålla utan dessutom utveckla förmågan och kan med lätthet ersätta all form av inomhusträning.

Q.E.D.

Vetenskapsmannen på den tiden man behövde bry sig om fotarbetet för att sända Clark Kent.

Vårkänslor?!

2010-03-16T11:00:00.002+01:00

Precis som GB gillar Klätterbilder interpunktion. Hur rubriken tolkas i det här fallet är oklart, kanske en ropad fråga?

När man sneglar ut genom fönstret är känslan av vår påtaglig. Snötäcket har krympt ihop till kokslinor som ligger upphackade längs med husväggarnas skuggsidor. Fåglarna ,ni vet de där vårfåglarna som alla andra kan namnet på men som man glömmer varje år, kanske är det en tofsvipa, kanske inte. I vilket fall som helst kvittrar de. Skall vi bestämma oss för tofsvipa? Vi gör det innan vi fastnar i detaljer. Det är vår, inte meteorologiskt sett förstås men meteorologer är ju egentligen inte människor så deras åsikter räknas inte. Vår betyder klättring, utomhusklättring, vilket ju är den enda formen av klättring som räknas. Det vet alla även om vissa försöker påstå något annat. Så har Klätterbilder klättrat ute då? Nej. Listan över saker som skall hinnas med är lång och ointressant för alla andra men lite åsikter och tankar om klättring skall hinnas med. Det är väl därför man går in på en sida som heter Klätterbilder? För att få sig lite åsikter och tankar till livs.

OPC klättrar mer än de snackar och om ni har missat deras senaste alster borde ni titta in den här:

Habilt jobb som vanligt och ett stort plus för Benny Hill som soundtrack. Eventuellt den optimala musiken för en slamsection?

AT har lagt ner lite jobb på 27Crags ,strålande initativ! Mer onlineförare åt folket, Kjuge.nu skulle göra sig i en schysst onlineförarvariant. Gammal åsikt men ständigt aktuell.

Sist men inte minst. Folket i Stan beklagar sig över gymsituationen. Det sker en överetablering i söderort, duscharna är för rena och kaffet för starkt. Som om inte det här vore nog så är problemen som byggs inte tillräckligt utomhuslika. Angående problembyggandet så skall jag väl inte säga något med tanke på att det var ett halvår sedan jag tränade på något av Stockholms gym men om inget extremt inträffat lär väl fortfarande brant på stora grepp vara norm. Alltså precis den sortens träning som gjorde mig gott i jakt på tickar som Houdini, White Trash, Wong-Sai och Comptom Crips för att nämna några. Vertikalt på crimpar är ute, både inomhus och utomhus. Med risk för att aspirera på titeln klättervärldens svar på Göran Greider bjuder jag nu på lite landsortsvinkel. En bild från Lunds bästa klättergym. Musiken är dock bättre än Stans dito.

Allmäna förhållningsregler v2.0

2010-02-05T10:12:00.007+01:00

Inspirerad av TBS kan jag inte motstå frestelsen att sätta upp lite alternativa förhållningsregler.

1. Dagen startar när förste man vaknar oavsett tid på dygnet (soluppgång inget krav). Kaffe tillagas under maximalt oväsen för att väcka övriga i huset. Det är inte tillåtet att klaga på tidiga morgnar. Detta klassas som klättringsförakt.

2. Inköp av godsaker sker av den som är närmast att tappa tänderna på grund av röta. Mängden godsaker måste i vikt minst motsvara vikten av allt övrigt inhandlat.

3. Dress code
Allt som är att klassas som propert i ett normalt västerländskt samhälle är tabu. När man klär sig för dagen bör man tänka: Emo överkörd av minibuss fylld med skejtkläder. Underställ under t-shirt är obligatoriskt. Om man till middagen byter om till andra kläder än de som använts under dagens klättring är man att anses som förmer eller klätterföraktande.

4.Middagsdiskussioner
Klättring. Dagens, gårdagens och morgondagens klättring. Väder får inte uppta mer än 50% av diskussionerna om det inte prognostiseras för regn. Då är det tillåtet med 75% väderprat. Ämnen som inte direkt eller indirekt (vilken klättrare som ligger med vilken) berör klättring bör inte uppta mer än 3% av diskussionerna. 3% är att betrakta som en orimligt hög del på gränsen till klätterförakt.

5.Litteratur
Allt som skrivits av person tidigare anställd på kvällstidning. Bilderböcker räknas som litteratur.

6.Regler vid klättring
Man måste peppa övriga oavsett vilket skitproblem de klättrar. Raljera gör man först när klättraren faller. Dock behöver inte klättrarens fötter vara i paddan innan raljerandet börjar. Att campa , alltså att låna övrigas paddor till sitt projekt är inte tillåtet längre än den tid som enklast beskrivs som fikapaus. Är man klen skall inte övriga gruppen drabbas.

Avhållsamhet

2009-12-20T19:14:00.007+01:00

Säsongen över... eller pausad i alla fall. Nu blir det fjällen. Hoppas skiten är borta till nyår.

Läs en bok:

och se en film:

Snart vår

2009-12-16T17:52:00.003+01:00

Tittar man ut genom fönstret är det bara att konstatera att våren är här vilken sekund som helst. Dags att formtoppa och drömma lite om att kunna fota med ISO100.

Deja vu

2009-12-11T00:01:00.001+01:00

Aerodynamiten

2009-12-10T00:01:00.001+01:00

Nästa gång...

Fajers dyno

2009-12-09T00:01:00.000+01:00

Riktigt avig och kul dyno. Raka handleder flickor! Raka handleder!

Utfyllnad

2009-12-08T00:01:00.000+01:00

Det blocklevande djuret trycker sig tätt intill väggen i förhoppning om att dess avancerade kamouflage skall förhindra upptäckt.

Okej, en ganska sugig bild men just nu kräver väder att allt publiceras. Problemet i sig är väl kanske inte så mycket att hänga i julgranen heller. Häleri, ett tips om man är på jakt efter en mjuk 7a att fylla ut scorecardet med. Kör en korsning, släng upp en häl och toppa ur. Glöm inte att värma två och en halv timme på Imperator först.

Ålderstecken

2009-12-07T00:01:00.000+01:00

Man vet att man börjar bli gubbe när dagens projekt är en 7b+ vägg. Riktig oldschoolklättring på Imperator.

Illviljan

2009-12-04T00:01:00.000+01:00

Någonstans skrev jag att jag skulle försöka fotografera så många olika problem som möjligt. Jag ljög, målet är att fota samma problem från så många olika vinklar som möjligt. Illviljan är dock fortfarande ett problem som förtjänar att klättras (och fotas) mycket.

Att stångas

2009-12-03T00:01:00.000+01:00

Är det finaste blocket på Kjuge? Är det? Alex kämpar på Ferdinand.

Sybarit

2009-12-02T00:01:00.001+01:00

Ibland är livet för bra för att vara sant. Vänsterhanden smaskar i det algslemmiga blocket tio centimeter från närmsta slopedugliga formation. I samma sekund sticker högerfoten, smalbenet skalar mot areten och nu är det bara att blunda och njuta av rövlandningen på världens stummaste padda. Kotkompression är livskvalité!

Problemet är Aerodynamiten och hamnade snabbt längst upp på att-göra-listan. Underbart problem.

Renlärig

2009-12-01T00:01:00.001+01:00

Någon sov inte under sina lektioner i bibelskolan. Mycket öppnare än så här tar man inte en sloper.

Krakel spektakel

2009-11-30T00:01:00.003+01:00

Deprimerande väder, inspirerande klättring. Johan tangerar pers med en distinkt send av Krakel spektakel.

Divalater

2009-11-29T00:01:00.000+01:00

"Oh no, I think I broke a nail"

Osorterad utfyllnad

2009-11-25T20:45:00.005+01:00

Så vad väntar Klätterbilder mest på just nu? Team Les Collets King of da Caillasse II. Kan fransmän göra klätterfilm? Det ser onekligen så ut, dessutom kommer det bli ett maximalt lyft med en franskspråkig produkt som motvikt till den anglosaxiska normen. Le Teaser:

Skarvar vi lite lätt på titeln dyker funderingar (eller undringar som Ernst skulle säga) upp om huruvida den gamla godbiten nedan finns med på soundtracket. För yngre läsare kan jag förtydliga att låten var minst sagt flitigt spelad strax före milleniumskiftet. Eftersom Itunes aldrig rekommenderar mig någon musik gjord efter 2005 så är det väl lika bra att ge upp och snegla bakåt.

När vi ändå har franska fläktar som blåser genom den något ihåliga bloggen får vi givetvis inte missa chansen att vifta ett varv extra med baskern:

Nu håller vi alla tummarna för att Yr.no har rätt angående lördag. Campus, fingerbräda och småborgerliga kulturambitioner i all ära, lite friskluft hade inte skadat just nu.

Mödomsrovet

2009-11-22T00:01:00.001+01:00

Underbar uppvärmning en dag då jag med en trött suck tittade på skorna ungefär femtiotre gånger. Ibland är fotarbete just bara en massa arbete.

-Varför kommer han inte upp där?, frågar det lilla barnet sin pappa och pekar på mig där jag står lutad mot Brick'ard med vänsterfoten i handen och en ilsken blick riktad mot det mörka, till synes helt friktionsbefriade gummit som omsluter hälen.
-För att det är svårt att komma upp där, förklarar föräldern lugnt, tar sin treåring i handen och lommar iväg över fältet.

Fingertopparna svider, smalbenet ömmar efter att ha slagit i areten ett oräkneligt antal gånger, höger tumme saknar hud eftersom jag lyckats hitta en beta som med kirurgisk precision skalar mot greppet på exakt samma vis gång efter gång.

Skall det verkligen vara så svårt? Kanske om jag sätter hälen där istället? Två press senare står jag uppe på den mossiga slabben och förklarar problemet avslutat. Så liten skillnad i placering, så milsvid skillnad i resultat. Nöjd promenerar jag över till andra sidan fältet och kör laps på slabbarna medan solen sänker sig i väster, jag njuter så mycket av det att jag inte ens tänker på hur det helt plötsligt går att smeara på minsta lilla knopp, hur fötterna inte floppar en enda gång.

En dag

2009-11-19T16:12:00.003+01:00

Ser ut att bli fint imorgon, riktigt fint. Tänk om man hade varit ledig. Men, men... jag ÄR ju ledig. Vilken skit, skall man behöva släpa sig ut i skogen igen? I strålande sol och 10 grader? Det kommer ju vara outhärdligt. Ingen användning för långkalsonger. Tänk vad öm i fingrarna jag kommer bli. Om jag bara hade haft en riktigt,riktigt skön kontorsstol att gå till istället. Som jag kunde sitta på tills kostymbyxorna kliade så där skönt på insidan av låren. Livet är så orättvist.

Annars kan man titta på Unclesomebodys film. Den är bra och rolig och ganska spännande. Ty var rolig också. Jag tycker alla i klassen skall titta. Den är faktiskt jättebra. Om man gillar bouldring.

Tommy sjunger om när han dagsflashade Monolith:

Arkivet, långt ner i arkivet

2009-11-18T09:04:00.003+01:00

Jag skulle kunna kommentera vädret. Men det gör jag inte. I helgen gäller det, hittade en gammal Kjugebild som får agera Madeleinekaka. Bra väder, goda våfflor och sjömansunderbett på Babar.

Recension av The Sends

2009-11-16T09:37:00.005+01:00

The Sends är kanadensiskfödde Shawn Boyes tredje svenska klätterfilm. Den tar avstamp i den amerikanska dosagetraditionen och följer en rad av de mer celebra svenska klättrarna genom ett flertal varierande dicipliner. Från nattbouldring i ljuset av hostande dieselaggregat via soldränkt DWS på västkusten till Granitgrottans sportklättring.

The Sends ,en parafras på dykningens "The Bends" i vanligt språkbruk kallad dykarsjuka, kretsar kring vad som driver vissa att satsa så mycket, pressa sig så hårt och i vissa fall utsätta sig för anmärkningsvärda risker i den eviga jakten på att senda. Regissören agerar själv spirituell vägledare genom filmen och har verkligen lagt ner möda på att fånga klättrarnas tankar kring den egna sporten. Intervjuerna är många och man hinner komma under skinnet på både en och två av de flitigast förekommande. Tyvärr upprepas stilen från Swedish Meatballs vilket innebär att även de svenska klättrarna pratar engelska. Kanske är undertexter ett väldigt avigt arbete men det blir skevt i en svensk produktion med svenska klättrare som pratar engelska. Vi brukar skryta med det mest engelsktalande landet utanför de brittiska öarna och så är det kanske men så jävla bra är vi inte. Annars är det enda jag saknar i intervjuväg en lite mer ingående uppföljning av tankarna kring Dab och låsning av projekt. Båda delarna nämns men lämnas tämligen okommenterade.

Den som får vika ut sig mest kring klättring och att senda är Peter Bosma. Mycket tack vare en till synes utpräglad vana att sätta ord på sina tankar. Många ord. Risken med en klätterfilm med utforskande ambitioner är att hamna i det pratiga facket. Det balanseras verkligen på gränsen mer än en gång och räddningen är i mångt och mycket att det inte är några 18-åringar i rufsiga frisyrer som skall tänka till utan faktiskt vuxna människor som har något att säga. En väldigt kul detalj är för övrigt Bosmas och den också mycket förekommande Stefan Wulfs kommentarer om varandra. Det finns dock en balans i filmen och den stavas Scott Mooney. Själva antitesen till Bosmas filosofi om gemenskap, kollektiv sendarglädje och att sporra varandra. Scott konstaterar lakoniskt: "You don't need to go climbing with so many people do you? They're not gonna help you up anything".

Trots den filosofiska ramen bjuds det på mycket klättring och precis som dess amerikanska föregångare är den stora behållnigen att man får ta del av så varierande klättring. Några av höjdpunkterna är Stefan Rasmussens till synes outtömliga entusiasm när han i djupaste skogarna i småland hukar sig ner över det kroknade dieselaggregatet i förhoppning om några timmars bouldrande till. Stefan Wulfs bestigning av Elefantsprickan, en shallow water solo utanför Stockholm, att på nära håll få följa Bosmas extrema sendarpsyke och se Björn Strömberg som efter att äntligen besegrat Leroy sitter skäggig och bakis i soffan med en flaska JW på bordet framför sig: "I think I need som time just to get all my stuff together".

Boye visar sin vana trogen fingertoppskänsla för att plocka ut rätt folk till sin film och mixen av personligheter lyfter verkligen filmen, ett särskilt omnämnande går till Stefan Wulf. Mannen är född att vara framför kameran och skulle med lätthet bära upp en film på egen hand. Annars hade det varit kul om man fått ta del av den yngre generation klättrare som är på gång, namnen som dyker upp i The Sends har funnits på tapeten ett bra tag nu och nog måste det finnas lite nya talanger att blanda upp laget med?

Rent tekniskt håller filmen inte amerikansk klass, vilket man inte kan förvänta sig, men Boye har helt klart utvecklats sedan starten och det är i särklass den bästa av hans filmer. Tyckte till och med mig ana en bompanorering någonstans. Soundtrack är en annan av hans styrkor och det visas återigen. Jag skulle inte ta i någon av låtarna med tång men till filmen fungerar det klockrent.

Till syvende och sist är det en habil svensk (väder nämns otaliga gånger) produkt. Mycket klättring, bra mix av klättrare och en skön inramning. Boyes bästa.

Btw

2009-11-15T12:02:00.004+01:00

Äntligen! Som Fylking brukade säga på den gamla goda tiden. Den som är ett fan av Odense packing crews alster kan nu följa dem direkt på deras blogg.

Vad händer annars i den globala klättervärlden? Den stora väderguden fortsätter att bara visa långfingret mot alla klättrare i bygden, gårdagen fick spenderas inomhus i Kristianstad. Ett gott pass som fick kompensera för den tryckimpregnerade och totalt oklätterbara Hultastenen och Norra ströstenen som tog fuktbegreppet till nya nivåer genom att lyckas vara blöt i taket! Det var mitt första besök på Tullen, skön ungdomsgårdskänsla med skatepark som granne och hockeyrinkstemperatur.

Två filmer har hunnits med senaste veckan: Progression och Pure. En snabb recension följer nedan. Nästa film på agendan är The Sends och en lite mer omfattande recension postas under veckan som kommer.

Progression
-Av bröderna Lowell.
-Dosagekonceptet som spänner från bouldering till bigwall.
-Überkrispig kvalité på downloadversionen.
-Uttrycket "The next level" förekommer 73 ggr. Vilket känns som en minskning med ungefär 47% mot alla tidigare Lowellproduktioner.
-Sharma dudesänder. Det gör även Paul robinson och Daniel woods. Tommy Caldwell börjar se riktigt, riktigt old school ut.
-Amerikaner som gillar att slå sig klättrar Grit, underbart segment.
-Det överlägset mest inspirerande segmentet är dock Patxi Usobiaga, den spanske masochisten vars inställning till träning är så östblock det kan bli. Det är hög tid att släpa ut lifestyle på gatan och skjuta henne. Liket får kråkorna ta.

Pure
-Av Chuck fryberger
-Handlar om Chuck frybergers ålderskomplex och hur han försöker hantera det genom att göra "ungdomliga" filmer
-Estetiken inspirerad av NTF:s kampanj för att använda hjälm när man cyklar.
-Steve Hawkins voiceover är skit. Man var less på den redan efter trailern. Den blev inte roligare efter en och en halv timme.
-Nalle är stjärnan och klättrar riktigt, riktigt bra. Tror jag. Svårt att avgöra eftersom den crazy högkontrasten och alla färgeffekter gör att man kisar hela filmen. Det är HÖG tid att släpa ut lifestyle på gatan och skjuta henne. En outhärdlig film som bara får mig att känna mig gammal och sur.

Arkiv -09

2009-11-11T00:01:00.000+01:00

The Brunosh sträcker sig förbi de egentliga svårigheterna på Rubis sur l'Ongle.

Nu är det slut i bildbanken, paus till vädret ger med sig.

Illviljan

2009-11-10T00:01:00.000+01:00

Dunderproblem på Hultablocket. Tysk marschstegsbeta rekommenderas varmt!

Kusin vitamin

2009-11-09T00:01:00.002+01:00

Magnus i sitt rätta element. Johan funderar på om läget är spottningsworthy.

Akta rygg!

2009-11-08T00:01:00.003+01:00

Fubbick är problemet som innehåller allt. Klätterglädje, möjlighet att faceplanta i mantlingen och ryggradskrossande sten i landningen. Som ett litet mossbeklätt kinderägg.

Baltazar

2009-11-07T00:01:00.001+01:00

Fortfarande Kjuges finaste.

Krakel spektakel

2009-11-06T00:01:00.000+01:00

Johan ägnade större delen av söndagen åt hållfasthetsundersökning av höger långfinger. Det höll.

Nä men Jeppe

2009-11-05T00:01:00.002+01:00

Ett problem som är fullständigt omöjligt att tröttna på.

Idén till inramningen mer än lovligt inspirerad av Crimp. Som vanligt är inte det intressanta om man snor, utan vem man snor ifrån.

Stearin

2009-11-04T09:31:00.000+01:00

Magnus tvekar inte att slita på helgens rivigaste grepp

Kick-off

2009-11-03T00:01:00.000+01:00

Harald inleder höstsäsongen med att skicka den lika delar skräckinjagande och underbara Mamma Mu.

Fubbick

2009-11-02T09:22:00.007+01:00

Eftersom jag inte kommer på någon bra bildtext snor jag en: "Johan tittar försiktigt över kanten med hopp om att kunna överrumpla ett par bra grepp"

Text givetvis tagen från klättervärldens språkekvilibrist nummer ett. En av få som lyckats sluta blogga med Garbotiming. Ständigt pågående retrospektiv hittar ni här.

Apropå 6c+, jag säger bara: Smack. Jag säger bara det.

Åland

2009-10-30T00:01:00.002+01:00

Veera på Frispel 7b, Kasviken

Arkiv -09

2009-10-28T09:05:00.002+01:00

Björn sliter på okänd röd mitt emot Jet set. Magnus engagemang är av det elektriska slaget.

Frimärkspadda

2009-10-27T10:02:00.003+01:00

"Njae, jag är mer sugen på att prova La Baleine. Men åk ni, det är ju lördag, fint väder. Det är säkert några andra där ute som jag kan haka på"

Skulle du satsat i catchen? Skulle du?

Skithelg

2009-10-26T00:01:00.002+01:00

Är det klätterväder snart? Är det klätterväder snart? Är det klätterväder snart? Är det klätterväder snart? Är det klätterväder snart? Är det klätterväder snart? Är det klätterväder snart? Är det klätterväder snart? Är det klätterväder snart?

Är det?

Nej.

Flaming star

2009-10-23T00:01:00.000+01:00

Alla bra skick börjar med ett rejält tourettesryck i nacken

K.O

2009-10-22T04:39:00.002+01:00

Gillar du hälkrokar? Gillar du att låsa av som om det inte finns en morgondag, i alla fall inte för dina armbågar? Gillar du mantlingar som känns "nej,nej,nej,JA"? Då tycker jag att K.O är ett problem för dig. Klätterbilder ger det två tummar upp. Mantling är inte ett nödvändigt ont i slutet av problemet. Det är en livsstil.

Kon har kalvat

2009-10-21T00:01:00.001+01:00

Inte alls tokigt problem, även om dagens höjdpunkt var panikjuckandet som resulterade i att Matador tickades. Ett riktigt fint block på det hela taget.